Ansvarig för och urformade reklamen i Arlanda ankomsthall i slutet av 1960-talet.

Utformade Norstedts pocketböcker, PAN-serien, 1966-88.

Drygt 3000 bokomslag för Norstedts, Tidens förlag, Författarförlaget, Bra Böcker.

Sedan 1973 samhällskritiska satirbilder i dags- och veckopress.

Serieakademiens Adamson-pris 1990. EWK-priset 2003.

Representerad med eget utställningsrum i Riksdagsbiblioteket och EWK-muséet.

Sedan 1984 målat drygt 150 porträtt, bl.a.: Bibi Andersson, Carl XIV Gustaf, Jan Guillou, Robert Gustafsson, Barbara Hendricks, Pehr G. Gyllenhammar, Margaretha Krook, Göran Persson, Jan Stenbeck, Benny Andersson, Kristina Lugn, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz, Helen Sjöholm, Henning Mankell, Owe Thörnqvist.

Separatutställningar på Doktor Glas, Riksdagsbiblioteket, Wetterling Gallery.

I de flesta fall vet vi inte längre vem de föreställer.

Almquist

Från och med detta sekel gavs också utrymme för ett nytt slags målat eller skulpterat porträtt – det frivilliga. Konstnärer hade visserligen tidigare vid sidan av beställningsporträtten återgivit familjen och den närmaste vänkretsen men nu ägnar man sig också åt inträngande porträttstudier av andra individer. Ett exempel är J.P. Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist (1835) som fångar upp dennes intensiva och mångtydiga personlighet.

I början av 1800-talet utvecklades också av Honoré Daumier och hans krets en porträttkonst med det politiska etablissemanget som måltavla. Med karikatyrmässiga överdrifter förmedlades konstnärens alltid subjektiva uppfattning om modellen. Det säger sig själv att porträttören i de flesta fall var utomordentligt kritisk mot sina offer vilket inte är svårt att upptäcka. Denna porträttyp lanserades i politiska tidskrifter, först som litografi, senare i andra tekniker.

Vid sidan av dessa modernare landvinningar har det sk representationsporträttet i olja där olika personer med en position i samhället gestaltas levt vidare. Olika schemata utvecklades där och en apparat av symboler och allusioner skulle hjälpa till att framhäva den avbildades betydenhet.

Daumier

Det finns porträttörer som fortfarande fyller officersmässar och styrelserum med sina konterfej, alltfort med uniformen, en fast blick och ett värdigt uppträdande som viktigaste karakteriseringsmedel.

I dag lever dessa i princip motsatta porträttyper sålunda sida vid sida, befruktar varandra och bildar utgångspunkt för olika mellanformer. En mästare i denna mellanform är Carl Fredrik Reuterswärd som med världen som arbetsplats i suveräna tuschteckningar återgivit en rad av vår tids viktigaste kulturpersonligheter. Ur hans bilder talar nästan ständigt en stark sympati för modellen.

Leif Zetterling rör sig i samma gränsland. Hans politiska engagemang och verksamhet som tecknare i dagspress och olika tidskrifter har hos honom utvecklat ett kritiskt instrument som också anas i hans porträtt, även när han återger vänner och närstående.

Profiler utgör ett porträttgalleri av personer som på olika sätt påverkat den ekonomiska, kulturella och politiska utvecklingen i Sverige och många tillhör Leif Zetterlings personliga vänkrets.

Konstnären kastar sig också mellan olika uttryckssätt alltifrån det kärleksfulla porträttet av hustrun till den putslustiga, men inte helt entydiga framställningen av liraren Jan O. Karlsson.

Även urvalet har därför en udda karaktär – där finns ett enda statsråd – Mats Hellström – tre skådespelare (Johan Rabaeus, Helge Skoog, Sven Wollter) – sex skådespelerskor (Bibi Andersson, Helena Bergström, Margaretha Krook, Lena Söderblom, Claire Wikholm, Mai Zetterling), fyra skönlitterära författare (Sara Lidman, Ivar Lo-Johansson, Kristina Lugn, Jan Myrdal), två företagsledare ( Pehr G Gyllenhammar, Jan Stenbeck), åtskilliga samhällsdebattörer och ytterligare några konstutövare.

Som vanligt i ett urval som speglar samhället är kvinnorna i minoritet – om man bortser från kretsen av skådespelerskor, som ju av profession är exhibitionister – räcker det med tre: Förutom Sara Lidman och Kristina Lugn som redan omnämnts, återfinns här bara Inga Thorsson.

Daumier har ju gått till historien som en satiriker och skämtare. Vissa humorbefriade konstvetare har därför haft svårt att ta honom på allvar också som konstnär. Det är   givetvis ett öde som Leif Zetterling riskerar att dela.

När han placerar Kristina Lugn som prinsessan Tuvstarr självbespeglande i tjärnen i anslutning till John Bauers ryktbara akvarell, Colin Nutley som en gammal holländare på väggen hemma hos Helena Bergström eller parafraserar Georg von Rosens Nordenskiöldsporträtt i framställningen av Tore Frängsmyr (som har Nordenskiöld-bilden på tjänsterummet) sätter han givetvis igång svårkontrollerade associationer hos sin publik.

Leif Zetterlings kanske starkaste sida är att han har en förbluffande förmåga att göra sina porträtt välliknande. Han behöver därför inte tillgripa satirtecknarens vanligaste knep att förvränga ansiktsdragen. Den konstnärliga överdriften bidrar nämligen märkvärdigt nog till att öka likheten. Leif Zetterling betonar gärna sitt psykologiska intresse. Det är en tillgång för att inte säga en nödvändighet för en porträttör och kan utövas med mycket subtila medel i skildringen av den avporträtterades sinnelag och andliga närvaro. Leif Zetterling vill emellertid gärna ta i. Han drar sig exempelvis inte för ett visst mått av action i sina bilder: Per Gahrton fäktar med penna och maskros, Mats Hellström bollar med jordklotet och Jan O. Karlsson framför locktoner på sin fiol.

Leif Zetterling har ju också en bakgrund som satirisk och politisk tidningstecknare. Det innebär att i hans psykologiska utrustning också finns en förmåga att genomskåda modellen. Även om vänskapsfullheten har varit hans ambition kan han ändå inte undvika att vara avslöjande.

Det medför att åtskilliga modeller i sina kommentarer visar sig  besvärade och på olika sätt antyder att de känner sig träffade. Längst går kanske Jan Stenbeck som tydligen har svårt att smälta sin självgoda uppsyn i Leifs tappning, utan hellre vill uppfattas som en urmodig atlantångare.

Pehr G. Gyllenhammar, 1995

Porträttet av Pehr Gyllenhammar, den enda profilen i hela bildsviten, är magnifik med Gyllenhammars huvud som tränger sig på i övernaturlig skala i själva bildytan, behärskad och med varje hårstrå på plats. Samtidigt som han biter sig i fingrarna blickar han ut över ett böljande hav där solen går ned, eller upp, en nästan övertydlig bild av Gyllenhammars livssituation. Leifs stil inbjuder också till associationer i en annan riktning – glada och saltstänkta bryggeriannonser om Pripps blå.

Ibland kan porträtten på ett mer subtilt sätt vara grymt avslöjande. Ett exempel: Jan Guillou som stjärnreporter och gorilla. Ögonen är, som Guillou själv uppmärksammat, oskuldsfulla. Vänligheten, för att inte säga menlösheten talar ur hans blick. Jag associerar omedelbart till det ansikte som exponerades i TV under debatten om maktens fräcka flickor den 6 augusti 1995. Guillou hade just gjort ett rejält klavertamp med en plump kommentar – till råga på allt genom att begagna ett fint främmande ord han inte riktigt visste vad det betydde – och Mona Sahlin var inte sen att koppla nacksving på honom: Han såg ut så här då, en liten häpen gosse som inte förstod hur det hade gått till.

Ett bra konstnärligt porträtt ger mer än en yttre bild av en människa. Det är en personlig tolkning av en individ och berättar många gånger lika mycket om målaren som om modellen. Konstnären kan inte undgå att projicera sig själv  i sitt verk. Omedvetet tar han fram de drag hos modellen som han själv kan identifiera sig med.

Detta är särskilt påtagligt i porträttet av Guillou: Han är i stort sett jämnårig med Leif Zetterling och båda har ägnat stor kraft åt samhällskritisk verksamhet, Guillou med pennan, Zetterling med ritstiftet som vapen.

Inte minst upplysande är de avbildades egna kommentarer. Hur ofta får vi uppleva denna sammanställning i konsthistorien? Det är intressantast när kommentaren gäller något annat än det vi ser på bilden – modellens självbild stämmer oftast ej med Leif Zetterlings och konstellationen blir på det viset dubbelt avslöjande.

Bilderna av Lagercrantz är suveräna – både när han återges som gamängartad teatergubbe i rosa jacka och som Dantes följeslagare i den andra versionen med grön mantel. Han är som en iller – på samma gång närvarande och en ren sagofigur. Han får en litterär – mystisk karaktär och jämför sig i sin kommentar, som flera av de män Leif Zetterling valt att porträttera, med sin egen far. Han känner igen skallformen, han vet också att han hade samma längd, samma figur, samma vikt. För ovanlighetens skull är termen förevigad adekvat när det gäller Leif Zetterlings porträtt av Olof Lagercrantz.

Även Sara Lidman framstår som en sagogestalt. Med håret på ända blir hon till en muminfigur i skogen. Själv gillar hon inte skogen, hon finner den alltför artificiell, ”en contortaplantage ritad för en annons för SCA”. Sara Lidman är säkert duktig på skog, själv ser jag trädstammarna i bilden som en dunkel, måhända en smula schematisk, bakgrund i vilken allt kan hända. Och porträttet är målat med den största sympati. Det förefaller som om Sara Lidman inte riktigt förstått det.

Harry Schein snuddar vid samma problematik i kommentaren till sitt porträtt. Han vill inte kännas vid sig själv och förvånas över den vänliga blicken i de bruna ögonen. Han har därmed insett att Leif manipulerat sin minnesbild till att stämma med sina sympatier. Harry Schein ler och agerar, han visar en glädje som förmedlas vidare till betraktaren.

Helge Skoog, å andra sidan, tittar sig själv ständigt i spegeln – det hör till yrket och sker varje dag när han sminkar och sminkar av sig. Vad han – liksom Olof Lagercrantz – framför allt noterar är åldrandets fenomen, ansiktet som hela tiden är detsamma men som till slut glider samman med faderns.

Olle Wästberg

Här förenas det dessutom med två vitt skilda rollfigurers och blir till ett collage där det gäller att spåra individen. Skådespelarens öde är att gestalta fiktiva personligheter, Leif Zetterlings att skildra den verklige Helge Skoog. Samma grepp använder Zetterling i porträttet av Johan Rabaeus som gapskrattar bakom teatermaskens plirande blick. Gestalten kastar en Magritte-liknande skugga mot en imaginär eller verklig skärgårdskuliss.

Zetterlings kanske minst glamorösa porträtt är det av Olle Wästberg, skildrad hemma på balkongen på Bellmansgatan. Även om Leif försökt liva upp bilden med luftballong och Mälardrottning är det Olle Wästberg själv, litet kutig, med sitt vänliga men inte alltid lättolkade leende på läpparna och med händerna korsade framför kroppen, som dominerar scenen. Inte minst på grund av sin anspråkslösa hållning, sin nedåt- eller kanske snarare inåtvända blick tycks Olle Wästberg ha fångats i ett ögonblick av eftertanke. Bilden saknar varje associativt inslag och man tycker sig tränga Olle Wästbergs personlighet in på livet.

Laurin

När jag betraktar bilden slår det mig att Carl Larsson år 1905 porträtterade konstkännaren och skribenten Carl Laurin i samma hus, blickande ut från sitt tornrum på Bellmansgatan.

Som de flesta porträttörer har Leif Zetterling svårare att porträttera kvinnor än män. Det är naturligt – som man har han givetvis det svårare att identifiera sig med en kvinnlig modell än en manlig.

Istället för att läsa av ansikten försöker han fånga deras personligheter med symbolikens hjälp. Bibi Andersson är en sval liten flicka i en kaotisk mönstrad soffa. Är det månne en bild av hennes inre? Jag noterar att hon har satt sig i soffan. Annars vimlar konsthistorien av sköna damer som vällustigt och inbjudande sträcker ut sig på sina schäslonger.

Bibi Andersson

Claire Wikholm återges som en Goya-figur, det har hon själv uppmärksammat. Självförbrännande balanserar hon på gränsen till det utförbara med en dödskalle på stortån. Symbolerna hopar sig:

”Hunden, grisen och kalkonen är bilder av min själ” avslutar hon, på något sätt markerande hur de skiftande rollerna går illa åt aktrisens egen personlighet.

Margaretha Krook, däremot, utstrålar självsäkerhet och arrogans, hon är den primadonna hon så ofta blir på scenen. Hennes egen kommentar är därför nödvändig – hon ser hatt och ostentativa glasögon som medel att gardera sig – men tackar artigt konstnären även om han skildrat henne på ett sätt som skiljer sig påtagligt från den drömbild hon skapat av sig själv.

Mme Récamier

Innerligast av kvinnoporträtten är givetvis det av hustrun, Lena Söderblom. Och mest gripande det av Mai Zetterling, inte längre ung och lovande utan åldrad, trött och sökande med blicken i fjärran mot den tibetanska vishetsläran.

Porträttet av Inga Thorsson, slutligen, innehåller inga finurligheter. Hon framställs, som Inga Thorsson själv noterat i sin kommentar,  argumenterande, blicken intensivt fixerande den hon vill övertyga och handen i en energiskt talande gest. Det är en bild som utstrålar en aktivitet och ett engagemang som nästan aldrig återfinns i ett officiellt porträtt. Det anger styrkan i Leif Zetterlings porträttuppfattning vilken inte accepterar några gränser.

I sviten finns ett dubbelporträtt: Helena Bergström och Colin Nutley. En intressant konstellation som av Nutley kommenteras utifrån katten Pichi. ”And of course in the picture she sits in Helena’s arms and I’m hanging on the wall.”

Bilden skildrar en stiliserad interiör från parets hem, Helena Bergström är huvudpersonen, placerad frontalt i bildens centrum med Colin Nutley som en gammal holländare i svart ekram plirande från väggen till höger.

Jag tolkar bilden på två sätt. Nutley finns där ständigt närvarande och stödjande bakom Helenas rygg men samtidigt i säkert förvar bakom glas och ram. Det kan vara nog så vanskligt med konkurrensen i ett artistäktenskap – särskilt om mannen som Colin är dominerande, äldre och till råga på allt hennes regissör.

Leif Zetterling laborerar djärvt med färgen – den röda bakgrunden skär ut Helena Bergströms silhuett som en pappersdocka – hon dominerar bilden helt med sitt strålande leende och sin personlighet. Nutleys roll inskränker sig till kommentatorns och, liksom i den text han levererat, förefaller han mest intresserad av katten. Kanske är han svartsjuk på dess dominerande position i Helenas famn.

Varje nytt porträtt är för Leif Zetterling en helt ny uppgift. Ibland blir det blodigt allvar, ibland låter han skämtlynnet ta över, ibland kan till och med satiren och kritiken ta överhanden. De flesta av Leifs offer uttrycker en oro inför första mötet med porträttet. Inte att undra på – Leif Zetterling är känd för sitt vassa ritstift men han är en sällsynt godmodig satiriker som med sina bilder inte blott skildrat en rad av sina vänner utan också skrivit ett stycke samtidshistoria.

Görel Cavalli-Björkman
Inledning till ”Profiler”
1995

Jag tycker om Leif Zetterlings bilder då de inte är trivsamma. De roar, man skrattar till. Så stelnar grinet i ansiktet sardoniskt för så här är det ju. Just så groteskt-komiskt. Därav formen; den omsorgsfullt utarbetade balansen mellan realism och drömbild. Leif Zetterling fullföljer så en bestämd konstnärlig ställningstagande tradition. Gillrays från skiftet mellan 1700-tal och 1800-tal, Grandvilles från 1830-talet och André Gills under 1860-tal och 1870-tal.

Figurerna är exakta, karikatyren blir därmed karaktär som hos föregångarna. Vi kan känna igen ansiktena och veta deras namn men lika litet som hos föregångarna blir bildens vidare verkan beroende av den vetskapen. Situationen är tydligt läsbar men den är inte en illustration vilken lika gärna kunde givits form i ord. Det är alltså bildsynen som verkar. För Zetterling – som för Grandville eller Gill.

Det krävs för att denna konst skall kunna utvecklas både ett labilt läge med starka, men delvis dolda, samhällskonflikter och en viss offentlig konstnärlig frihet. Alltså förhållanden som i Frankrike mellan åren 1830 och 1835 när Grandville hade möjlighet teckna politiskt och under det liberala kejsardömet i slutet av 1860-talet när Gill stod på höjden – eller i detta vårt Sverige nu när folkhemsepoken gått mot sitt slut.

Moder Svea på Malmskillnadsgatan

Man kan diskutera hur normala och hur långvariga sådana labila perioder av bilders samhälleliga frihet är. Jag menar mig nog ha goda skäl att anse att de är inte alltför vanliga och därtill brukar bli kortvariga. (”Söndags-Nisse”, inte ”Exlex” är ju typiskt nordiskt skämtlynne.)

Det är därför inte något att förvvånas över att då Zetterling utnyttjat detta nuvarande frihetsutrymme och hans bilder fungerat inför en masspublik har starka krafter sökt få bukt med honom. När ”SIDA-rapport” år 1974 tryckte några av hans bilder om Världsbanken då klagade McNamara själv i telegram till UD i Stockholm. När TV-1 visade Ulf von Strauss’ och Leif Zetterlings animerade film, ”Den amerikanska drömmen”, då skrev

Förenta staternas ambassadör i Stockholm ett egenhändigt protestbrev till till dåvarande radiochefen. När Aftonbladet tryckte bilden ”Oppositionsledaren” protesterade Svenska Dagbladet på ledarsidan. När Bofors såg bilderna från Karlskoga i Linjeflygs ”Upp och Ner” hotade företaget bojkotta Linjeflyg. Inte bara diplomater, politiker eller storföretagare ingriper mot förgripliga tankar i bilod.

”Folkstyre” utlöste förgrymmade offentliga utrop från de ädlaste bland den officiella yttrandefrihetsvänsterns representanter. Och det är med Leif Zetterling som det en gång var med Thomas Nast. Det är själva bilden de inte kan tåla. När Leif Zetterling i Aftonbladet lät trycka ”Moder Svea” polemiserade dess upprörda chefredaktör i ord men var helt oförberedd på att Leif Zetterling svarade i bild. Allt detta är rätt och bra; tyder på att bilderna verkar. Så länge ingreppen inte lyckas, frihetsutrymmet står öppet och bilderna blir möjliga vill säga.

Jan Myrdal
Efterord till ”Ett 80-tal”
1990

Vart kan dessa beväpnade banditer vara på väg? Min hustru…vi gå hem…det är förskräckligt!

I förgrunden till vänster ser man en borgare med hög hatt, gul väst och mörkblå syrtut som håller en kvinna stadigt under armen medan han kastar en förfärad blick över axeln. Hustrun har ljusblå huvudduk och en lätt violett klänning under den svarta axelpläden.

Hon ser inte mindre förfärad ut.

Vad är det nu de ser som föranleder den fina herrns indignerade kommentar?

Jo, en rad små trashankar i sjuårsåldern som tassar fram i bakgrunden, med käppar i händerna och en lite större pojke i spetsen, trummande på en blågul trumma.

Det är den beväpnade horden som avtecknar sig mot sju borgeliga, rena husfasader.

Lars Forssell & Pär Rådström

Det är det hela. Men det är mycket. Det är Frankrike efter revolutionen, den första, i ett akvarellerat nötskal. Skräcken för en ny, som kunde föra folket – och inte borgarna – till makten. Det oavbrutna – och ofta löjligt omoteverade – talet om lag och ordning. Osäkerheten. Själviskheten hos de nya härskande klasserna. Dumheten. Hjärtlösheten.

Men vad som framför allt ger denna satiriska teckning dess udd är den konstnärlighet, den kärlek, den paradoxala ömhet med vilken den är utförd. Den är sedd, känd, upplevd; den är konst och satir, satir och konst, sammanvuxna till ett och detsamma…

TV-kritikern Britt-Marie Svedberg skrev nyligen ungefär som så att satiren är en innekonst som drar till sig många talanger; det tråkiga är bara att de för det mesta saknar talang för satir.

Många tycks tro att satir är konsten att uppfinna så många tillmälen som möjligt, att den snarast är en lägre än en högre form av förolämpning.

Den som tror så måste i själva verket betrakta de antisemitiska teckningarna i nazismens ”Der Stürmer” som utomordentligt bra och effektiv ”satir”.

Men teckningarna i ”Der Stürmer” har ingenting med sartir att göra alls. Vidriga rasistiska nidbilder är inte satir.

Och vidriga rasistiska nidbilder är ingenting främmande för vår tid, femtio år efteråt. Har de någon effekt är den nog snarare att skapa en viss sympati för det i all sin vidrighet avbildade – när det inte blåser under fördomar och åsikter som redan, tyvärr, finns…

Vad är då god satir?

Det är fullständigt fel att tro att den alltid är radikal; en satirens mästare som Jonathan Swift var i själva verket djupt reaktionär.

Strindberg är heller inte alltid så radikal och vänsterorienterad som han gärna vill låta påskina; kapitlet om ”Moses” i ”Det nya riket” är inte särskilt uppmuntrande att läsa för en frisinnad.

Ändå tycker jag att ”Det nya riket” kan tjäna som ett mönster.

Strindbergs satir är nämligen, till skillnad från en massa bråte som nu av upphovsmännen själva – som tuppar på en gödselstack – utropas som satir, avsedd att vara rolig. Man skrattar hjälplöst exempelvis åt det byråkratiska tramset – knappar med två hål, knappar med fyra hål – och man känner att man skrattar med. Man kan höra hur det kluckar av skratt inom den unge August medan pennan galopperar över papperet.

Satir kräver alltså humor.

Man måste kunna skratta åt eländet.

Dessutom – jag tror det är det viktigaste … måste man kunna skratta en smula också åt sig själv. Annars förvandlas man – exxemplen i nutiden är många – till självgoda moralister och den sura typ av kyrkopredikant som med ett bjudande pekfinger utpekar grandet i sin broders öga medan han använder bjälken i sin egen till kaffeved.

Tag Molières ”Misantropen”. Det är ett självporträtt av en man som gärna vistades i samhällets salonger och med välbehag nedsjönk i dess mjukaste soffor medan han i sitt tal var idel kritisk mot samma samhälles fåfänglighet och outhärdliga lastbarhet…

Sådana är satiriker lite till mans och vi bör veta om det.

Jag tror att Leif Zetterling tillhöt dem som gör det.

Det är detaljrikedomen som är hans styrka. Han teckningar är som Bruegeltavlor; de bör studeras med lupp. De är ofta gjorda med en leende uppsluppenhet som inte hör de moraliserande frikyrkorna till.

Och ser man riktigt noga efter så kan man kanske – vem vet? – finna hans eget ansikte bland alla de förtappades…

Lars Forssell
Förord till ”Ett 70-tal”
1979