Lars Forssell

October 7, 1979  |  Om Leif

Det finns en elegant färglagd litografi av Daumier med undertexten:

Vart kan dessa beväpnade banditer vara på väg? Min hustru…vi gå hem…det är förskräckligt!

I förgrunden till vänster ser man en borgare med hög hatt, gul väst och mörkblå syrtut som håller en kvinna stadigt under armen medan han kastar en förfärad blick över axeln. Hustrun har ljusblå huvudduk och en lätt violett klänning under den svarta axelpläden.

Hon ser inte mindre förfärad ut.

Vad är det nu de ser som föranleder den fina herrns indignerade kommentar?

Jo, en rad små trashankar i sjuårsåldern som tassar fram i bakgrunden, med käppar i händerna och en lite större pojke i spetsen, trummande på en blågul trumma.

Det är den beväpnade horden som avtecknar sig mot sju borgeliga, rena husfasader.

Forssell & Rådström

Lars Forssell & Pär Rådström

Det är det hela. Men det är mycket. Det är Frankrike efter revolutionen, den första, i ett akvarellerat nötskal. Skräcken för en ny, som kunde föra folket – och inte borgarna – till makten. Det oavbrutna – och ofta löjligt omoteverade – talet om lag och ordning. Osäkerheten. Själviskheten hos de nya härskande klasserna. Dumheten. Hjärtlösheten.

Men vad som framför allt ger denna satiriska teckning dess udd är den konstnärlighet, den kärlek, den paradoxala ömhet med vilken den är utförd. Den är sedd, känd, upplevd; den är konst och satir, satir och konst, sammanvuxna till ett och detsamma…

TV-kritikern Britt-Marie Svedberg skrev nyligen ungefär som så att satiren är en innekonst som drar till sig många talanger; det tråkiga är bara att de för det mesta saknar talang för satir.

Många tycks tro att satir är konsten att uppfinna så många tillmälen som möjligt, att den snarast är en lägre än en högre form av förolämpning.

Den som tror så måste i själva verket betrakta de antisemitiska teckningarna i nazismens ”Der Stürmer” som utomordentligt bra och effektiv ”satir”.

Men teckningarna i ”Der Stürmer” har ingenting med sartir att göra alls. Vidriga rasistiska nidbilder är inte satir.

Och vidriga rasistiska nidbilder är ingenting främmande för vår tid, femtio år efteråt. Har de någon effekt är den nog snarare att skapa en viss sympati för det i all sin vidrighet avbildade – när det inte blåser under fördomar och åsikter som redan, tyvärr, finns…

Vad är då god satir?

Det är fullständigt fel att tro att den alltid är radikal; en satirens mästare som Jonathan Swift var i själva verket djupt reaktionär.

Strindberg är heller inte alltid så radikal och vänsterorienterad som han gärna vill låta påskina; kapitlet om ”Moses” i ”Det nya riket” är inte särskilt uppmuntrande att läsa för en frisinnad.

Ändå tycker jag att ”Det nya riket” kan tjäna som ett mönster.

Strindbergs satir är nämligen, till skillnad från en massa bråte som nu av upphovsmännen själva – som tuppar på en gödselstack – utropas som satir, avsedd att vara rolig. Man skrattar hjälplöst exempelvis åt det byråkratiska tramset – knappar med två hål, knappar med fyra hål – och man känner att man skrattar med. Man kan höra hur det kluckar av skratt inom den unge August medan pennan galopperar över papperet.

Satir kräver alltså humor.

Man måste kunna skratta åt eländet.

Dessutom – jag tror det är det viktigaste … måste man kunna skratta en smula också åt sig själv. Annars förvandlas man – exxemplen i nutiden är många – till självgoda moralister och den sura typ av kyrkopredikant som med ett bjudande pekfinger utpekar grandet i sin broders öga medan han använder bjälken i sin egen till kaffeved.

Tag Molières ”Misantropen”. Det är ett självporträtt av en man som gärna vistades i samhällets salonger och med välbehag nedsjönk i dess mjukaste soffor medan han i sitt tal var idel kritisk mot samma samhälles fåfänglighet och outhärdliga lastbarhet…

Sådana är satiriker lite till mans och vi bör veta om det.

Jag tror att Leif Zetterling tillhöt dem som gör det.

Det är detaljrikedomen som är hans styrka. Han teckningar är som Bruegeltavlor; de bör studeras med lupp. De är ofta gjorda med en leende uppsluppenhet som inte hör de moraliserande frikyrkorna till.

Och ser man riktigt noga efter så kan man kanske – vem vet? – finna hans eget ansikte bland alla de förtappades…

Lars Forssell
Förord till ”Ett 70-tal”
1979