Den moderna porträttkonsten har sina rötter i 1800-talet. Det var framförallt uppfinningen av fotografiet i mitten av århundradet som kom att revolutionera porträttmåleriet. Vi översvämmas plötsligt av bilder av personer ur alla samhällsklasser.

I de flesta fall vet vi inte längre vem de föreställer.

Från och med detta sekel gavs också utrymme för ett nytt slags målat eller skulpterat porträtt – det frivilliga. Konstnärer hade visserligen tidigare vid sidan av beställningsporträtten återgivit familjen och den närmaste vänkretsen men nu ägnar man sig också åt inträngande porträttstudier av andra individer. Ett exempel är J.P. Mazers porträtt av Carl Jonas Love Almqvist (1835) som fångar upp dennes intensiva och mångtydiga personlighet.

I början av 1800-talet utvecklades också av Honoré Daumier och hans krets en porträttkonst med det politiska etablissemanget som måltavla. Med karikatyrmässiga överdrifter förmedlades konstnärens alltid subjektiva uppfattning om modellen. Det säger sig själv att porträttören i de flesta fall var utomordentligt kritisk mot sina offer vilket inte är svårt att upptäcka. Denna porträttyp lanserades i politiska tidskrifter, först som litografi, senare i andra tekniker.

Vid sidan av dessa modernare landvinningar har det sk representationsporträttet i olja där olika personer med en position i samhället gestaltas levt vidare. Olika schemata utvecklades där och en apparat av symboler och allusioner skulle hjälpa till att framhäva den avbildades betydenhet.

Det finns porträttörer som fortfarande fyller officersmässar och styrelserum med sina konterfej, alltfort med uniformen, en fast blick och ett värdigt uppträdande som viktigaste karakteriseringsmedel.

I dag lever dessa i princip motsatta porträttyper sålunda sida vid sida, befruktar varandra och bildar utgångspunkt för olika mellanformer. En mästare i denna mellanform är Carl Fredrik Reuterswärd som med världen som arbetsplats i suveräna tuschteckningar återgivit en rad av vår tids viktigaste kulturpersonligheter. Ur hans bilder talar nästan ständigt en stark sympati för modellen.

Leif Zetterling rör sig i samma gränsland. Hans politiska engagemang och verksamhet som tecknare i dagspress och olika tidskrifter har hos honom utvecklat ett kritiskt instrument som också anas i hans porträtt, även när han återger vänner och närstående.

Profiler utgör ett porträttgalleri av personer som på olika sätt påverkat den ekonomiska, kulturella och politiska utvecklingen i Sverige och många tillhör Leif Zetterlings personliga vänkrets.

Konstnären kastar sig också mellan olika uttryckssätt alltifrån det kärleksfulla porträttet av hustrun till den putslustiga, men inte helt entydiga framställningen av liraren Jan O. Karlsson.

Även urvalet har därför en udda karaktär – där finns ett enda statsråd – Mats Hellström – tre skådespelare (Johan Rabaeus, Helge Skoog, Sven Wollter) – sex skådespelerskor (Bibi Andersson, Helena Bergström, Margaretha Krook, Lena Söderblom, Claire Wikholm, Mai Zetterling), fyra skönlitterära författare (Sara Lidman, Ivar Lo-Johansson, Kristina Lugn, Jan Myrdal), två företagsledare ( Pehr G Gyllenhammar, Jan Stenbeck), åtskilliga samhällsdebattörer och ytterligare några konstutövare.

Som vanligt i ett urval som speglar samhället är kvinnorna i minoritet – om man bortser från kretsen av skådespelerskor, som ju av profession är exhibitionister – räcker det med tre: Förutom Sara Lidman och Kristina Lugn som redan omnämnts, återfinns här bara Inga Thorsson.

Daumier har ju gått till historien som en satiriker och skämtare. Vissa humorbefriade konstvetare har därför haft svårt att ta honom på allvar också som konstnär. Det är   givetvis ett öde som Leif Zetterling riskerar att dela.

När han placerar Kristina Lugn som prinsessan Tuvstarr självbespeglande i tjärnen i anslutning till John Bauers ryktbara akvarell, Colin Nutley som en gammal holländare på väggen hemma hos Helena Bergström eller parafraserar Georg von Rosens Nordenskiöldsporträtt i framställningen av Tore Frängsmyr (som har Nordenskiöld-bilden på tjänsterummet) sätter han givetvis igång svårkontrollerade associationer hos sin publik.

Leif Zetterlings kanske starkaste sida är att han har en förbluffande förmåga att göra sina porträtt välliknande. Han behöver därför inte tillgripa satirtecknarens vanligaste knep att förvränga ansiktsdragen. Den konstnärliga överdriften bidrar nämligen märkvärdigt nog till att öka likheten. Leif Zetterling betonar gärna sitt psykologiska intresse. Det är en tillgång för att inte säga en nödvändighet för en porträttör och kan utövas med mycket subtila medel i skildringen av den avporträtterades sinnelag och andliga närvaro. Leif Zetterling vill emellertid gärna ta i. Han drar sig exempelvis inte för ett visst mått av action i sina bilder: Per Gahrton fäktar med penna och maskros, Mats Hellström bollar med jordklotet och Jan O. Karlsson framför locktoner på sin fiol.

Leif Zetterling har ju också en bakgrund som satirisk och politisk tidningstecknare. Det innebär att i hans psykologiska utrustning också finns en förmåga att genomskåda modellen. Även om vänskapsfullheten har varit hans ambition kan han ändå inte undvika att vara avslöjande.

Det medför att åtskilliga modeller i sina kommentarer visar sig  besvärade och på olika sätt antyder att de känner sig träffade. Längst går kanske Jan Stenbeck som tydligen har svårt att smälta sin självgoda uppsyn i Leifs tappning, utan hellre vill uppfattas som en urmodig atlantångare.

Porträttet av Pehr Gyllenhammar, den enda profilen i hela bildsviten, är magnifik med Gyllenhammars huvud som tränger sig på i övernaturlig skala i själva bildytan, behärskad och med varje hårstrå på plats. Samtidigt som han biter sig i fingrarna blickar han ut över ett böljande hav där solen går ned, eller upp, en nästan övertydlig bild av Gyllenhammars livssituation. Leifs stil inbjuder också till associationer i en annan riktning – glada och saltstänkta bryggeriannonser om Pripps blå.

Ibland kan porträtten på ett mer subtilt sätt vara grymt avslöjande. Ett exempel: Jan Guillou som stjärnreporter och gorilla. Ögonen är, som Guillou själv uppmärksammat, oskuldsfulla. Vänligheten, för att inte säga menlösheten talar ur hans blick. Jag associerar omedelbart till det ansikte som exponerades i TV under debatten om maktens fräcka flickor den 6 augusti 1995. Guillou hade just gjort ett rejält klavertamp med en plump kommentar – till råga på allt genom att begagna ett fint främmande ord han inte riktigt visste vad det betydde – och Mona Sahlin var inte sen att koppla nacksving på honom: Han såg ut så här då, en liten häpen gosse som inte förstod hur det hade gått till.

Ett bra konstnärligt porträtt ger mer än en yttre bild av en människa. Det är en personlig tolkning av en individ och berättar många gånger lika mycket om målaren som om modellen. Konstnären kan inte undgå att projicera sig själv  i sitt verk. Omedvetet tar han fram de drag hos modellen som han själv kan identifiera sig med.

Detta är särskilt påtagligt i porträttet av Guillou: Han är i stort sett jämnårig med Leif Zetterling och båda har ägnat stor kraft åt samhällskritisk verksamhet, Guillou med pennan, Zetterling med ritstiftet som vapen.

Inte minst upplysande är de avbildades egna kommentarer. Hur ofta får vi uppleva denna sammanställning i konsthistorien? Det är intressantast när kommentaren gäller något annat än det vi ser på bilden – modellens självbild stämmer oftast ej med Leif Zetterlings och konstellationen blir på det viset dubbelt avslöjande.

Bilderna av Lagercrantz är suveräna – både när han återges som gamängartad teatergubbe i rosa jacka och som Dantes följeslagare i den andra versionen med grön mantel. Han är som en iller – på samma gång närvarande och en ren sagofigur. Han får en litterär – mystisk karaktär och jämför sig i sin kommentar, som flera av de män Leif Zetterling valt att porträttera, med sin egen far. Han känner igen skallformen, han vet också att han hade samma längd, samma figur, samma vikt. För ovanlighetens skull är termen förevigad adekvat när det gäller Leif Zetterlings porträtt av Olof Lagercrantz.

Även Sara Lidman framstår som en sagogestalt. Med håret på ända blir hon till en muminfigur i skogen. Själv gillar hon inte skogen, hon finner den alltför artificiell, ”en contortaplantage ritad för en annons för SCA”. Sara Lidman är säkert duktig på skog, själv ser jag trädstammarna i bilden som en dunkel, måhända en smula schematisk, bakgrund i vilken allt kan hända. Och porträttet är målat med den största sympati. Det förefaller som om Sara Lidman inte riktigt förstått det.

Harry Schein snuddar vid samma problematik i kommentaren till sitt porträtt. Han vill inte kännas vid sig själv och förvånas över den vänliga blicken i de bruna ögonen. Han har därmed insett att Leif manipulerat sin minnesbild till att stämma med sina sympatier. Harry Schein ler och agerar, han visar en glädje som förmedlas vidare till betraktaren.

Helge Skoog, å andra sidan, tittar sig själv ständigt i spegeln – det hör till yrket och sker varje dag när han sminkar och sminkar av sig. Vad han – liksom Olof Lagercrantz – framför allt noterar är åldrandets fenomen, ansiktet som hela tiden är detsamma men som till slut glider samman med faderns.

Här förenas det dessutom med två vitt skilda rollfigurers och blir till ett collage där det gäller att spåra individen. Skådespelarens öde är att gestalta fiktiva personligheter, Leif Zetterlings att skildra den verklige Helge Skoog. Samma grepp använder Zetterling i porträttet av Johan Rabaeus som gapskrattar bakom teatermaskens plirande blick. Gestalten kastar en Magritte-liknande skugga mot en imaginär eller verklig skärgårdskuliss.

Zetterlings kanske minst glamorösa porträtt är det av Olle Wästberg, skildrad hemma på balkongen på Bellmansgatan. Även om Leif försökt liva upp bilden med luftballong och Mälardrottning är det Olle Wästberg själv, litet kutig, med sitt vänliga men inte alltid lättolkade leende på läpparna och med händerna korsade framför kroppen, som dominerar scenen. Inte minst på grund av sin anspråkslösa hållning, sin nedåt- eller kanske snarare inåtvända blick tycks Olle Wästberg ha fångats i ett ögonblick av eftertanke. Bilden saknar varje associativt inslag och man tycker sig tränga Olle Wästbergs personlighet in på livet.

När jag betraktar bilden slår det mig att Carl Larsson år 1905 porträtterade konstkännaren och skribenten Carl Laurin i samma hus, blickande ut från sitt tornrum på Bellmansgatan.

Som de flesta porträttörer har Leif Zetterling svårare att porträttera kvinnor än män. Det är naturligt – som man har han givetvis det svårare att identifiera sig med en kvinnlig modell än en manlig.

Istället för att läsa av ansikten försöker han fånga deras personligheter med symbolikens hjälp. Bibi Andersson är en sval liten flicka i en kaotisk mönstrad soffa. Är det månne en bild av hennes inre? Jag noterar att hon har satt sig i soffan. Annars vimlar konsthistorien av sköna damer som vällustigt och inbjudande sträcker ut sig på sina schäslonger.

Claire Wikholm återges som en Goya-figur, det har hon själv uppmärksammat. Självförbrännande balanserar hon på gränsen till det utförbara med en dödskalle på stortån. Symbolerna hopar sig:

”Hunden, grisen och kalkonen är bilder av min själ” avslutar hon, på något sätt markerande hur de skiftande rollerna går illa åt aktrisens egen personlighet.

Margaretha Krook, däremot, utstrålar självsäkerhet och arrogans, hon är den primadonna hon så ofta blir på scenen. Hennes egen kommentar är därför nödvändig – hon ser hatt och ostentativa glasögon som medel att gardera sig – men tackar artigt konstnären även om han skildrat henne på ett sätt som skiljer sig påtagligt från den drömbild hon skapat av sig själv.

Innerligast av kvinnoporträtten är givetvis det av hustrun, Lena Söderblom. Och mest gripande det av Mai Zetterling, inte längre ung och lovande utan åldrad, trött och sökande med blicken i fjärran mot den tibetanska vishetsläran.

Porträttet av Inga Thorsson, slutligen, innehåller inga finurligheter. Hon framställs, som Inga Thorsson själv noterat i sin kommentar,  argumenterande, blicken intensivt fixerande den hon vill övertyga och handen i en energiskt talande gest. Det är en bild som utstrålar en aktivitet och ett engagemang som nästan aldrig återfinns i ett officiellt porträtt. Det anger styrkan i Leif Zetterlings porträttuppfattning vilken inte accepterar några gränser.

I sviten finns ett dubbelporträtt: Helena Bergström och Colin Nutley. En intressant konstellation som av Nutley kommenteras utifrån katten Pichi. ”And of course in the picture she sits in Helena’s arms and I’m hanging on the wall.”

Bilden skildrar en stiliserad interiör från parets hem, Helena Bergström är huvudpersonen, placerad frontalt i bildens centrum med Colin Nutley som en gammal holländare i svart ekram plirande från väggen till höger.

Jag tolkar bilden på två sätt. Nutley finns där ständigt närvarande och stödjande bakom Helenas rygg men samtidigt i säkert förvar bakom glas och ram. Det kan vara nog så vanskligt med konkurrensen i ett artistäktenskap – särskilt om mannen som Colin är dominerande, äldre och till råga på allt hennes regissör.

Leif Zetterling laborerar djärvt med färgen – den röda bakgrunden skär ut Helena Bergströms silhuett som en pappersdocka – hon dominerar bilden helt med sitt strålande leende och sin personlighet. Nutleys roll inskränker sig till kommentatorns och, liksom i den text han levererat, förefaller han mest intresserad av katten. Kanske är han svartsjuk på dess dominerande position i Helenas famn.

Varje nytt porträtt är för Leif Zetterling en helt ny uppgift. Ibland blir det blodigt allvar, ibland låter han skämtlynnet ta över, ibland kan till och med satiren och kritiken ta överhanden. De flesta av Leifs offer uttrycker en oro inför första mötet med porträttet. Inte att undra på – Leif Zetterling är känd för sitt vassa ritstift men han är en sällsynt godmodig satiriker som med sina bilder inte blott skildrat en rad av sina vänner utan också skrivit ett stycke samtidshistoria.

Görel Cavalli-Björkman
Inledning till ”Profiler”
1995