I bilderna från detta 80-tal gör Leif Zetterling tiden synlig; han lyfter av hinnan till den samtid då jämlikheten förklarades strida mot demokratin, då Folkhemmet upphörde så som New Deal redan gjort då Realsocialismen visade sig lika litet real som den varit socialism och frågan ställdes hur många folk som blir värda att överleva sekelskiftet.

Jag tycker om Leif Zetterlings bilder då de inte är trivsamma. De roar, man skrattar till. Så stelnar grinet i ansiktet sardoniskt för så här är det ju. Just så groteskt-komiskt. Därav formen; den omsorgsfullt utarbetade balansen mellan realism och drömbild. Leif Zetterling fullföljer så en bestämd konstnärlig ställningstagande tradition. Gillrays från skiftet mellan 1700-tal och 1800-tal, Grandvilles från 1830-talet och André Gills under 1860-tal och 1870-tal.

Figurerna är exakta, karikatyren blir därmed karaktär som hos föregångarna. Vi kan känna igen ansiktena och veta deras namn men lika litet som hos föregångarna blir bildens vidare verkan beroende av den vetskapen. Situationen är tydligt läsbar men den är inte en illustration vilken lika gärna kunde givits form i ord. Det är alltså bildsynen som verkar. För Zetterling – som för Grandville eller Gill.

Det krävs för att denna konst skall kunna utvecklas både ett labilt läge med starka, men delvis dolda, samhällskonflikter och en viss offentlig konstnärlig frihet. Alltså förhållanden som i Frankrike mellan åren 1830 och 1835 när Grandville hade möjlighet teckna politiskt och under det liberala kejsardömet i slutet av 1860-talet när Gill stod på höjden – eller i detta vårt Sverige nu när folkhemsepoken gått mot sitt slut.

Man kan diskutera hur normala och hur långvariga sådana labila perioder av bilders samhälleliga frihet är. Jag menar mig nog ha goda skäl att anse att de är inte alltför vanliga och därtill brukar bli kortvariga. (”Söndags-Nisse”, inte ”Exlex” är ju typiskt nordiskt skämtlynne.)

Det är därför inte något att förvvånas över att då Zetterling utnyttjat detta nuvarande frihetsutrymme och hans bilder fungerat inför en masspublik har starka krafter sökt få bukt med honom. När ”SIDA-rapport” år 1974 tryckte några av hans bilder om Världsbanken då klagade McNamara själv i telegram till UD i Stockholm. När TV-1 visade Ulf von Strauss’ och Leif Zetterlings animerade film, ”Den amerikanska drömmen”, då skrev

Förenta staternas ambassadör i Stockholm ett egenhändigt protestbrev till till dåvarande radiochefen. När Aftonbladet tryckte bilden ”Oppositionsledaren” protesterade Svenska Dagbladet på ledarsidan. När Bofors såg bilderna från Karlskoga i Linjeflygs ”Upp och Ner” hotade företaget bojkotta Linjeflyg. Inte bara diplomater, politiker eller storföretagare ingriper mot förgripliga tankar i bilod.

”Folkstyre” utlöste förgrymmade offentliga utrop från de ädlaste bland den officiella yttrandefrihetsvänsterns representanter. Och det är med Leif Zetterling som det en gång var med Thomas Nast. Det är själva bilden de inte kan tåla. När Leif Zetterling i Aftonbladet lät trycka ”Moder Svea” polemiserade dess upprörda chefredaktör i ord men var helt oförberedd på att Leif Zetterling svarade i bild. Allt detta är rätt och bra; tyder på att bilderna verkar. Så länge ingreppen inte lyckas, frihetsutrymmet står öppet och bilderna blir möjliga vill säga.

Jan Myrdal
Efterord till ”Ett 80-tal”
1990